Tröstens strand
Tröstens strand, Gotland, Sommaren 2004.
kanske är det först vid dagens slut
när tidens timglas rinner ut
ja, kanske är det då man får
en aning om vart vägen går
kanske är det först i kvällens ro
man anar att det går en bro
från världen den man hör och ser
mot något större något mer
atle burman
Idag har det gått ett år sen pappa dog. Det är helt ofattbart. Ett helt år. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen, att livet kunde fortsätta utan honom. Jag brukar tänka på honom och försöka höra hans röst så att jag inte glömmer bort hur han lät. Jag saknar honom och tycker att det är så synd att han missar allt som har hänt. Att han inte fick vara kvar och träffa lilla O.
Vilken fin text. Jätte vacker.
Förstår det känns tomt, utan din pappa.
*stoor kram till dig vännen*
Comment by Tina — May 14, 2006 @ 8:57 pm
Fina ord =)
Förstår att du saknar honom =(
Och mina luftrör?
Dem kan du få *aj*
KRAM
Comment by Linda — May 15, 2006 @ 9:50 am
du skriver så fint! *krama*
Comment by Johanna — May 17, 2006 @ 8:15 am
Så fint du skrivit.. beklagar din sorg. ett år… jag har äntligen tittat in här hos dig. du har ju läst min blogg ett tag! kramar jossan
Comment by Josefine — May 18, 2006 @ 5:58 pm
Saknar honom oxå! Men han finns alltid kvar, vi finns ju!
Comment by Marie och lilla O — May 20, 2006 @ 8:59 am
Tack för din fina kommentar i min blogg. :)
Beklagar din sorg.
Comment by enioreh — May 28, 2006 @ 11:47 am