Nu har vi fått tak på stugan. Nu ska vi bara ha på pappen och så skulle det ju kännas hyfsat bra med takpannor så småningom. Nu ska det väl tamejfan inte regna in mer på vårt golv. Ja det är väl det här jag har sysslat med i veckan. Vi har en deadline till helgen eftersom G ska köra crosstävling.

Jag ser själv framemot helgen och lugnet som förhoppningsvis infinner sig då. Jag ska göra absolut ingenting. Möjligtvis att jag åker in till Örebro och tittar på Polishunds SM och så blir det nog ett biobesök med mamma. Men annars ser jag framemot att få dega lite i soffan med min nya bästa vän, som beräknas anlända på lördagkväll, 42 tummaren. Jag vet att vi kommer ha mycket roligt tillsammans.

Sen blir det nog en vända till skogen med Elvis. Det är ju bäst att passa på att lägga några spår innan vi blir mer eller mindre bannlysta från skogen när jaktsäsongen drar igång. Nu ska vi ge oss iväg ner på byn och gå en vända. Iförrgår var vi där och gick en runda och Elvis uppförde sig nästan exemplariskt faktiskt. Den enda frestelsen han föll för var änderna vid Puttlariver…

Takstolarna har anlänt.

Och kommit på plats. Sen fredag eftermiddag har det inte varit en lugn stund. Vi har jobbat på i ett kör. I fredags fick vi upp två takstolar och i lördags kom de andra sex också på plats. Dessutom lyckades vi få på några rader tak men sen kom regnet och vi fick lägga ner verksamheten.

I söndags morse fortsatte vi med takläggandet och vi har nu kommit upp till nocken så nu ska det gå utför på andra sidan. Men slitigt är det, så mitt råd är nog att inte bygga hus. I alla fall inte själv. Lej ut det för fan!

Det har hänt en massa saker sen sist. Elvis sår har läkt ihop riktigt fint, det kunde man inte tro när han traskade omkring här hemma med sitt röda bandage. Iförrgår bytte han från sin röda period till sin vita (han är ju en äkta levnadskonstnär) genom att doppa ner svansspetsen i sin mattes målarburk. Mycket stajlisch!

Till hans stora glädje betyder det (läkt sår) att han inte längre har badförbud. Något han firade med att plumsa ett antal gånger i Tripphult när vi var där på promenad. Jag höll mig på stigen som går runt sjön medan han kastade sig i sumpsjön med glädjeskuttsliknande simhoppsvolter som fått Anna Lindbergs mollbergare att blekna i jämförelse.

Vi har blivit av med vårat vrålåk, den röda faran aka volvon. Istället har vi fått en silverfärgad traktor (diesel ford escort) att susa runt i. Det gör vi väl med någorlunda glädje, G har ju faktiskt lovat att när vi får koll på notan för husbygget och har hunnit ifatt lite ekonomiskt ska vi få en finare bil att cruisa runt i på Hallsberg med dom andra raggarna…

Det känns lite som om att jag är tillbaka på ruta ett rent bilmässigt. Det var nämligen i en ford escort som min pappa lärde mig att köra bil. Vi övade nere på grusplanen bakom tekniken. Jag gled runt därnere på ettans växel och han satt bredvid och tjatade på mig att kasta i tvåan.

I lördags var det hans födelsedag och jag svängde förbi kyrkogården och lämnade blommor.

Ja, allting gott brukar ju för det mesta ha ett slut. Så även mitt sommarlov. Jag har haft lite ångest över att börja jobba igen. Men samtidigt så har jag ett ganska så soft jobb med en hel del fritid. Trots det skulle jag vilja ha ett annat jobb som involverade kanske lite mindre barn och dåliga vägar som blir halkiga och översnöade på vintern men jag skulle gärna ha kvar samma arbetstider. Det skulle inte var så tokigt att träffa lite mer vuxna människor och inte behöva tjata om säkerhetsbälten och att det är jävligt bra att sitta ner när bussen åker. Men vad sjutton ska jag bli då? Lite vägledning tack.

Jag kanske ska skriva ett handskrivet brev (hur länge sen var det man inte gjorde det?) till hon Saida-look-a-liken i Aftonbladets Söndagsbilaga och fråga henne om min framtiden. Risken är väl bara att hon skriver till svar att strumporna jag letar efter faktiskt har blivit uppätna av torktumlaren, något som jag redan misstänker…

Hur som helst, busschaufför kan jag ju inte var hela mitt liv eller hur? Det måste väl bli bättre än så. Fast jag har inga storslagna planer, möjligtvis då min masterplan att jag ska bli en äckligt rik hemmafru nångång. Alltså jag ska inte bli äcklig, bara jävligt rik. Fast det känns ju obönhörligen som att det där med att bli hemmafru på någotvis nästan kräver att jag kommer på vad jag ska göra för att tjäna ihop så mycket pengar att jag kan bli hemmafru. Ett annat alternativ är att jag lämnar över det ansvaret till G.

Idag har det varit lite segt på grund utav värmen. Men efter att vi byggt ett solskydd så blev det genast lite bättre. Vi snickrade ihop den sista väggen och fick den på plats.

Tittut!

Elvis tittar fram ur en glugg som ska bli hans framtida utsiktsplats i hallen. Där ska vi ha ett långsmalt fönster (60 x 160) som börjar ca 40 cm upp från golvet. I perfekt höjd för vovven att göra en massa nosavtryck med andra ord. Där förväntar jag mig att han ska sitta och spana efter sin älskade matte.

Ingång.

Här är alltså vår framtida ingång. När man kommer innan för dörren kommer vi ha en stor och luftig hall (ngt som vi inte direkt är bortskämda med nu). Vidare så kommer nybygget att rymma en toalett med dusch (ev flyttar vi även ner tvättstugan), en stor klädkammare där vi kan ställa alla saker som vi förtillfället inte har plats för samt två sovrum. Ser ni det inte framför er? Det gör jag. Det är färdiginrett och klart. Bara att flytta in.

Arbetsledarna?

Varje bygge bör ju ha åtmindstonde en eller två arbetsledare som dräller runt och inte gör nån nytta. Katterna gör ett lysande arbete. Ibland så hoppar Elvis in och vikarierar, dvs när han inte är för upptagen med att titta på matte som målar eller husse som spikar eller skäller på alla som så oförskämt cyklar /åker / går / springer förbi på vägen utanför.

Idag har jag dessutom uppdaterat Månadsbilden eftersom det är den sjätte idag. Jag är mäkta stolt över att ha lyckats komma ihåg detta event tre gånger på raken.

Vem kunde ana att denna söta lilla valp skulle vara en sån Olyckspåse?

Denna låttext tillägnar jag Elvis.

Jag är olyckan
Ole-dolyckan
Obi-dobi-dobi-dobi-dolyckan
Krasch och banglyckan
Gnissel och panglyckan
Så akta er för mig annars händer en grej

Jag har precis kommit in efter att ha varit lite delaktig i jakten på Mamma Mu. Normalt så bor hon i hagen tvärs över vägen men ikväll hade hon gett sig iväg på en liten utflykt… Upp på stora vägen där bilar inte alltför sällan susar förbi i minst 90 knyck, med andra ord inte helt lyckat.

Jag hade precis lagt om Elvis sår (för säkert sjuttiofjärde gången idag) och satt på dumtratten inför natten, när jag hörde att nån knackade på rutan i vardagsrummet och ropade. G som satt och tittade på tv identifierade denna någon som kompisen L och översatte hojtande till “Det är en ko ute på vägenn”. Jakten på den gigantiska kossan var igång.

När jag kom ut så stod L och H på vägen och försökte mota ner kossan mot hagen igen och i deras bil satt deras små telningar (2 år & 4 år) och gallskrek efter MAMMA. Jag tänkte att jag får väl vikariera lite. Så jag hävde mig in i bilen och förklarde för dom att Mamma Mu hade rymt från hagen och att mamma och pappa försökte hjälpa henne hem igen. När deras pappa kom tillbaka sprang jag bort till bönderna men där var det becksvart och igenbommat. På vägen tillbaka träffade jag på G och L som hade lyckats mota hem kossan och ordningen var återställd.

Livet på landet i ett nötskal… Eh?

I gårmorse när jag tittade i min inbox hade jag fått denna bild och text från min svärmor.

Under gårdagskvällen har någon gjort åverkan på glasverandan. En igelkotte tros ligga bakom dådet.

Jag som var där på kvällen vet att det inte var enbart en igelkotte som var inblandad i dådet. Igelkotten hade en medhjälpare som hette… just det Elvis. Det fanns nämligen ett antal droppar blod som band honom till brottsplatsen.

Olyckan, mitt namn är Olyckan.

Det känns som att Elvis är lite lätt otursförföljd. Snart borde det vara dax att få någonslags rabatt på veterinärstationen. Har dom aldrig hört talas om högkostnadsskydd? Hur som helst så mår Olyckan a.k.a Elvis ganska så bra efter omständigheterna. Vi får nog ta det lite lugnt i några dagar. Det jäkla bandaget vill ju inte stanna kvar uppe så det är ju inte direkt läge att ge sig ut i smutsig skog och mark. När det nu är rötmånad och allt. Sjukssyter Therese gör sitt yttersta för att hålla såret så rent som möjligt.

Hans nya tillbehör.

Appropå skog och mark. I förra veckan var jag ute och lade ett spår till Elvis på åkern bakom vårat hus. Rätt som det var brann det av ett skott ovanför huvudet på mig. Alla kråkorna, skatorna, kajorna eller vad det nu var för något som satt på eltrådarna över järnvägen flög bort med en jäkla fart. Jag blev lite lätt nervös men fortsatte lägga spåret, som Elvis och jag sen gick med ett mycket lyckat resultat förövrigt!

Sen på kvällen när vi åt kvällsmat så berättade G att grannen tvärsöver gatan hade berättat om dom som äger åkern. Grannen hade lite att göra med dom i och med jobbet och han varnade oss för att gubben var lite crazy. Han såg saker/människor som inte fanns och sen så var han tydligen förtjust i att skjuta på sakerna/människorna som han trodde att han såg.

Jag kände mig genast väldigt beskjuten. Tänk om den galna jäveln sköt varningsskott på mig för att jag var ute och traskade på hans åker utan lov. Med det som granne berätta i åtanke vette fan om jag vågar gå dit för att be om lov heller. Elvis och jag får väl återigen ge oss ut på jakt efter nya spårmarker.

SEMESTER 1:

Varberg summer of 2006.

Visste man inte bättre så skulle man kunna tro att jag varit någonstanns hyfsat exotisk utomlands. Jag vet inte om man kan kalla Varberg särskilt exotiskt men det var i alla fall några år sen jag var där senast på någon skolresa om jag inte minns fel. Vi besökte fästningen och Bockstensmannen. Det var väldigt intressant.

Något annat som var intressant var att G var den som shoppade mest av oss när vi tog en sväng förbi Ullared (förövrigt även det på G’s initiativ). Han kom med en rågad vagn och jag hade bara bottenskrap…

Min hjälte SuperMario.

Vi körde förbi honom ett antal gånger när vi var på vår roadtrip på västkusten. Vissa gånger med flit, vi var på rätt väg, andra gånger hade vi kört fel och var kanske inte direkt totally lost men hyfsat mkt off track så att säga. Vi svängde förbi G’s släkt i Stora Höga och blev bjudna på god mat och trevlig sällskap. G fick provflyga sitt nyinköpta frigolitflygplan (ett av hans många Ullareds fynd) och vi fick även ta en titt på G’s morbrors BMW Z3. Läcker! Ett perfekt åk för mig och Elvis… *s*

SEMESTER 2:

Lite väl tidigt på fredagsmorronen begav vi oss ner till GBG igen, denna gång för att ta färjan över till Fredrikshavn. Det blev en mycket trevlig resa efter att vi sprungit på en gammal klasskompis till mig och hennes sambo. G och jag letade även reda på barnbion och fick äntligen se “Ice Age: The Meltdown”. En klassiker.

Väl av färjan så styrde vi kosan mot Skagern och träffade på en kompis till G som även han var i Danmark för att köra crosstävling. Vi begav oss ut på stranden och slirade loss.

Här tog det stopp.

Vi hamnade i lite väl lös sand och fastkörningen var ett faktum. Det var bara att häva sig ur och putta på. Första gången vi försökte putta loss bussen så hade G fortfarande i handbromsen, då gick det trögt vill jag lova. Men sen gick det bra och vi kom loss för att bara några 100 meter bort träffa på ett svenskt par som också hade kört fast. Innan semestern var slut hade vi även hjälp en dansk gubbe att få loss hans mercedes som satt duktigt fast.

Viborg Grand National.

Anledningen till att vi överhuvudtaget masat oss ner till Danmark var ju crosstävlingen som gick av stapeln på söndagen. Det gick hyfsat bra. Det slutade med en 43:e plats av några hundra startande. Jag tror att det till stor del berodde på den eminenta servicepersonalen…

Depåstopp.