Idag när jag kom hem efter att ha simmat och införskaffat lite käk till Elvis (som för övrigt är helt återställd idag) mötes jag av en hund nere på vår tomt. Det var en överraskning dels för att Elvis var ensam hemma och så vitt jag vet inte har lärt sig att öppna dörrar… Det var en utav våra (pucko?) grannars (två hus bort) rottweilerhanar som hade smitit hemifrån. Jag gick in för att hämta ett koppel så jag kunde ta med honom hem till dom. Men han verkade inte vilja prata med mig utan började gå längs tomtgränsen tillbaka till sitt hus så fort jag närmade mig. Då ropade jag åt honom att gå hem och såg hur han fortsatte bort och hoppade i ån och upp på åkern och sen hemmåt. DÅ upptäckte hans matte att han hade varit ute på äventyr och ropade på honom. LIIITE sent tyckte nog allt jag.

Enligt vad jag har hört så är dom där hundarna inte helt stabila i psyke (människorädda/aggresiva?) och dels verkar det som om deras matte och husse mer eller mindre skiter i om dom ska överleva från dag till dag. Det är nämligen inte första gången dom har varit här på studiebesök. Vid ett annat tillfälle har de varit här och gått lös på grannarnas soptunnor, tömt innehållet och spridit ut det på deras garageuppfart. En annan granne har mött dem ute vid vägen (en väg som folk kör som galningar på, minst 70 men ofta 90). Och enligt rykten ska dom ha lämnats ensamma hemma, utomhus på en tomt som bara skiljs av men en lite häck mot 70-vägen, detta resulterade självklart i ett samtal till deras husse som fick åka hem och leta rätt på sina hundar som stuckit.

Jag tycker det är jävligt oansvarigt att låta sina hundar springa vind för våg. Saken blir ju inte bättre av att det bor många hundar här i trakterna. En bit närmare stan bor det ett antal cockerspaniels, sen kommer de två rymningsbenägna rottisarna, tvärs över vägen bor det en schäfertik, sen bor vi och Elvis och bredvid oss bor det en riesenshnauzerhane. Risken för slagsmål känns ju ganska så överhängande.