Nu på dagen har jag tittat på Die Hard. Jag har aldrig sett någon utav de filmerna förrut så jag tänkte att det skulle vara dax nu. För jag vill ju se den senaste “Live Free or Die Hard” på bio nu i sommar. Det märktes ju att filmen var sen 1988, särskilt på de långa hårfrisyrerna på de tyska bovarna. Något jag fann lite underligt är hur John går ifrån vitt linne till SVART linne till vitt SMUTSIGT linne under filmens gång. Om man är mer eller mindre ständigt jagad utav galna terrorister med k-pistar så tror jag inte att man proriterar ett klädbyte men vad fan vet jag?

Jag har inte bara hunnit njuta av lite actionfylld film i eftermiddag. Jag har faktiskt haft tid att boka flygbiljetter till USA. Yippee-ki-yay! För att fira detta bjuder jag på en gammal bild från hösten 1999 när jag var där. På den tiden såg jag ut så här och umgick uppenbarligen med små gröna män och en pippi-wannabe. Se och njut!

P.S Ja. jag vet att bilden är förstor och typ fuckar upp allt annat på sidan men det är sånt man får leva med när man idiotiska datorer som vägrar starta upp igen efter att man har installerat ett fotoprogram på dom. I detta fotoprogram skulle man rent hypotetisk kunnat ha gjort rätt storlek på bilden men när datorn inte sammarbetar är det inte så lätt. Så nu sitter jag vid G’s bärbara och där har jag inte befogenhet att lägga in nya program hur som helst. En regel jag har varit mycket noggran med att följa annars kanske mina “koppla ihop tv och datornprivilegier” blir indragna och hur skulle DÅ världen se ut? Så njut av bilden, det är nog ända gången ni får se mig i svart läppstifft ever again… D.S

P.S.2 Nu är bilden åtgärdad så ni kan bortse från ovanstående svammel. Eller ja bortsett från den delen om svart läppstift. Jag tror verkligen inte att det kommer att inträffa igen. Det känns som om mina punkdagar är över… D.S.2

De tre senaste lördags kvällarna/ nätter har det gått ett helt fantastiskt tvprogram på Discovery. Det är två britter Ben Fogle, programledare och James Cracknell, OS-medaljör i rodd, som har rott hela vägen över Atlanten i en tävling år 2005. Från Kanarieön Gomera till Antigua i Västindien gick rodden. Det tog som ganska så precis 60 dagar. En helt otrolig resa. Under rodden kapsejsade dom och all deras elektriska utrustning slutade fungera. Deras vattenmaskin la av så helt plöstlig befann dom sig mitt ute på Atlanten med vatten som barlast som skulle räcka i typ fem dagar. Det har varit så roligt att följa deras äventyr.

Igår så började ett annat av mina favoritprogram “So you think you can dance”. Det är pckså jäkligt underhållande men på ett helt annat sätt.

Idag håller jag på och försöker pussla ihop vår USAresa som ska gå av stapeln i September. Det ska bli jäkligt roligt! Men det är en djungel av flygbiljetter, hotell och hyrbilar som måste gås igenom ordentligt.